Närvarande oändlighet – ur boken SKYMMER OCH SER

Det som händer i mötet mellan Patrik Elgströms och Jenny Magnussons arbeten är på samma gång högst påtagligt och svårt att sätta fingret på. En avgörande och på flera sätt aktiv del i det som utspelar sig är platsen där objekten och bilderna ställs samman. Hur platsen än är beskaffad är den alltid något mer än en fond mot vilken verken visar upp sig. Sammanhanget skrivs in i det kraftfält som mötet mellan de tydligt avgränsade fotografierna och objekten skapar. Skillnaderna är vid första anblicken iögonenfallande: mot de ofta ljusa och återhållet utbredande skulpturerna kontrasterar fotografiernas svärta och serialitet. Arbetena är så olika varandra att det som sker lätt skulle kunna bli mer parallellt än dialogiskt, men det som uppstår är istället en rörelse där integriteten bevaras samtidigt som något nytt och gemensamt framkallas. Vad som gör det hela särskilt intressant här är att den fysiska platsen denna gång är en bok och att flera av bilderna dokumenterar möten i andra rum, vilket både skärper och utvidgar den känsla av rymd som verken genererar.

Till den spatiala dimension som sammanställningarna skapar kan också läggas en tidslig och performativ kvalitet. Upplevelsen av att något äger rum – att man bevittnar en händelse snarare än något statiskt – har inte minst med objekten att göra. De är sammanfogade av kortare eller längre plankor, träskivor, stenar och andra liknande element, och konstellationerna har på samma gång en precis och tillfällig karaktär. Med en självklarhet som dock aldrig är påträngande tar de arkitektoniska skapelserna golvet i anspråk; rör sig uppåt och åt sidan och använder väggarna som stöd eller expansionsytor. Objekten bildar öar i rummet som står i förbindelse med varandra och med fotografiernas mörka rektanglar. Jenny Magnussons förmåga att aktivera och förvandla vad som kan beskrivas som byggspill rymmer ett mått av trolleri där de döda tingen får liv och agens.

Patrik Elgströms bilder har en helt annan och mer inkapslad tidslighet (likt en fluga i en bärnstensbit som är fångad i ett oföränderligt nu), men med objekten delar fotografierna den arkitektoniska orienteringen. Motivet är ofta utsnitt av byggnader som isolerade och förevigade blir en form av skulpturala ”ready-made”. Trots deras tvådimensionalitet förmedlar fotografierna också en stark känsla av rumslighet och volym; mer än ytor att röra sig över är bilderna platser för blicken att träda in och befinna sig i, även om det kan ta en stund för ögonen att vänja sig vid dunklet. Fascinationen för och utgångspunkten i vardagliga ting och material är ytterligare en av länkarna mellan bilderna och objekten. I båda fallen finns dessutom en uppmärksamhet vänd mot de taktila egenskaperna hos såväl de använda som avbildade föremålen – ett fokus som skapar en förhöjd känsla av närvaro. Sättet på vilket arbetena är dokumenterade i boken betonar dessutom det materiella i själva konstverken, något som är särskilt påtagligt i avbildandet av fotografierna, där återgivningen visar fram deras unika kvaliteter och papprets svaga böjning – det vanliga är annars att reproducerade fotografier blir identiska med den tryckta bilden.

Denna fascination för det materiella gör att Jenny Magnussons och Patrik Elgströms arbeten, mer än att representera världen eller berätta en historia, gestaltar vad filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans kallar ”vadheter”. Det innebär att verken – förutom att lyfta fram sina egna specifika egenskaper – låter oss ana tillvarons oändliga repertoar av manifestationsformer. Det betyder också att verken gör oss uppmärksamma på världens gåtfullhet, något som i fotografiernas fall sker trots mediets starka koppling till frågor om representation och sanning.

Presenterade i utställningar lockar verken fram en medvetenhet hos betraktaren om den egna kroppen och hur installationen förändras när man rör sig i rummet. Boken skapar en annan typ av upplevelse – präglad av kombinationen av formatets intimitet och den distans som dokumentationen medför. Att bilderna visar installationerna från bestämda blickpunkter minskar känslan av rörlighet, men samtidigt genererar utsnitten och växlingen mellan översiktsbilder och detaljer en egen dynamik. Det fotografiska och redaktionella bidraget fungerar som en avgränsande lins som förstärker vissa aspekter, inte minst rytmen och tajmingen – avgörande egenskaper för den absurdistiska humor som i grunden färgar deras gemensamma arbete, och som är nödvändig i mötet med det oändligt obegripliga.  

Niclas Östlind, fil dr i fotografi vid HDK-Valand

Present Infinity – from the book OBSCURING AND SEEING

In the meeting between the works of Patrik Elgström and Jenny Magnusson, something arises that is both highly tangible and at the same time difficult to put your finger on. A decisive and many ways active part in what happens is the very place where the objects and images are juxtaposed. Whatever the nature of the place, it is always something more than a backdrop against which the works are displayed. The context is inscribed in the force field created by the meeting between the clearly defined photographs and the objects. At first glance, the differences are striking: often bright and restrainedly expansive the sculptures contrast with the blackness and seriality of the photographs. The works are so different from each other that what happens could easily become more parallel than dialogical. Instead, a movement emerges, in which integrity is preserved while simultaneously evoking something new and common. Particularly interesting in this case is that the physical location is a book, in addition several of the images document encounters in other rooms, which both sharpens and expands the sense of space generated by the works.

Furthermore, a temporal and performative quality is added to the spatial dimension created by the juxtapositions. The experience of something taking place—of witnessing an event rather than something static—has, not least, to do with the objects. Consisting of joined shorter or longer planks, wooden boards, stones, and other, similar elements, the character of the compositions is precise and at the same time temporary. Self-evidently but never intrusively the architectural creations occupy the floor; moving upwards and to the side, using the walls as support, or expansion surfaces. The objects create islands in the room, connected to each other and to the dark rectangles of the photographs. Jenny Magnusson’s ability to activate and transform what can be described as construction waste holds a measure of sorcery in which the dead objects are given life and agency.

The temporality of Patrik Elgström’s images is completely different and more encapsulated (like a fly in a piece of amber caught in a static now), however, the architectural orientation is a common denominator for both the photographs and the objects. The photographic motif is often sections of buildings. Isolated and immortalized they become a form of sculptural “ready-mades.” Despite their two-dimensionality, the photographs also convey a strong sense of spatiality and volume; the images are more than merely surfaces for the eye to look at and move about over, but places to enter into and be in, although the eye might need a while to get used to the obscurity. Another link between the images and the objects, and a shared fascination and starting point for Elgström and Magnusson, is the everyday things and materials. In both cases, there is also an attention turned to the tactile properties of the used as well as the depicted objects—a focus that creates a heightened sense of presence. Moreover, in the book the documentation of the works emphasises the materiality of the artworks themselves, particularly evident in the depiction of the photographs. The reproduction shows their unique qualities and the slight bending of the paper—commonly, reproduced photographs are otherwise identical to the printed image.

More than just representing the world or telling a story, this fascination with the material makes the works of Jenny Magnusson and Patrik Elgström embody what philosopher Jonna Bornemark, in the book Det omätbaras renässans [The Renaissance of the Immeasurable], defines as “whatnesses.” Meaning that the works—in addition to highlighting their own specific characteristics—allow us a glimpse of the infinite repertoire of manifestations of existence. Moreover, that the works draw our attention to the enigmatic nature of the world—in the case of the photographs, this occurs despite the medium’s strong connection to issues of representation and truth.

Presented in exhibitions, the works elicit an awareness in the viewer of his/her own body and how the installation changes when moving around in the room. The book creates a different kind of experience, characterized by the combination of the intimacy of the format, and the distance that the documentation entails. The fact that the images show the installations from certain points of view reduces the feeling of movement, but at the same time the image sections, and the shift between overview images and details generate their own dynamics. The photographic and editorial contribution act as a delimiting lens that enhances certain aspects, not least the rhythm and timing—crucial qualities for the absurdist humour that fundamentally colours the joint work, and essential in the encounter with the infinitely incomprehensible.

Niclas Östlind, PhD in photography at HDK-Valand – Academy of Art and Design